Jag har fyllt i allt som ska fyllas i.

Det fattas nu bara lite bilagor som ska bifogas.
Vissa kan jag inte få förrens nästa vecka.
Bl.a. studieintyg,
underskrift och stämpel från min rektor,
personbevis från skatteverket
och så behöver jag kontakta två personer angående referenser.

Jag skrev precis klart ansökningsbrevet till Explorius också (min utbytesorganisation).
Jag behöver däremot er totala ärlighet.
Säg mig vad som är bra och vad som är olämpligt i ett stipendieansökningsbrev.
Vad låter mindre positivt eller låter någon fras eller mening konstigt?
Jag är tvungen att ge en bra bild av mig själv och berätta om min familj, mina intressen och varför jag vill åka iväg som utbytesstudent och hur det kommer att gynna mig.

Stipendieansökan

Jag heter Erica Pellfolk, är 17 år och otroligt förväntansfull inför mitt år i USA. Det har varit en av mina största drömmar i över tre år att åka på ett High School Year och äntligen är jag på väg! Min familj och mina vänner har stöttat mig hela vägen och de är imponerade över mitt mod och min beslutsamhet att förverkliga min dröm. Några av dem är till och med avundsjuka att jag vågar ta steget, som de tycker är för stort.

     Det är ett stort steg, men jag kan inte tänka mig någonting annat just nu. Jag längtar tills jag ska åka iväg men jag ser inte fram emot den dagen då jag inser att det snart är över och jag är tvungen att lämna mina nya vänner och det samhället som jag lärt känna.

     Jag vill åka till USA för att få nya vänner, lära mig om en annan kultur och ett annat samhälle. Detta är min chans att leva ett annat liv än det jag lever här hemma. Tanken gör mig helt exalterad. Jag vill leva som en amerikan och prata flytande engelska. Jag vill inte se tillbaka på mitt liv och ångra att jag aldrig tog steget. Jag vill verkligen det här och jag tror att de erfarenheter som jag kommer att ta med mig från det här, är ovärderliga.

Under hela min uppväxt har jag strävat efter att vara bäst, inte minst i skolan och inom idrotten. Jag simmade under många år och var länge den bästa i klubben. Jag har nu slutat med simningen och satsar mer på dansen. Mina ambitioner och min glädje till dansen har gjort att jag nu går i dansskolans bästa grupp. Dans är någonting som får mig att må bra och glömma allt annat för en stund. När jag dansar är det bara dans som gäller. Jag glömmer bort eventuell stress som jag upplever i skolan eller någon annan stans. När jag kommer till dansskolan och träffar mina vänner där, känner jag mig glad och trygg. Dansskolan är som ett andra hem, och inte bara för att jag har 6 dansträningar i veckan. Stämningen och gemenskapen där är otrolig.

I skolan har jag också alltid legat på topp. Jag strävar jämt efter de högsta betygen. Vilket jag kan känna mig lite stressad över ibland. Det beror nog på att jag håller väldigt många bollar i luften. Jag är nästan aldrig ledig, men det gör att jag värdesätter de tillfällen då jag är ledig, ännu mer.

     Nu när jag går på gymnasiet är kraven högre och mina krav på mig själv har också höjts. Jag började i höstas på World Wide Information programmet, i hopp om att den var rätt så internationell. Hittills har den inte varit det, men jag har tagit saken i egna händer. Jag åker ju iväg till USA!

    

Jag gick ut nian med 320 poäng, men det var inte det som gjorde mig som gladast på avslutningsdagen. Det som verkligen berörde mig var ett litet kort som jag fick från skolsköterskan och kuratorn. De var ledarna i vår kamratstödjargrupp på skolan.

     Jag var en väldigt engagerad kamratstödjare och tyckte väldigt mycket om Friends organisationen. Jag älskar deras koncept och jag tycker att alla borde gå en så kallad friendsutbildning. På gymnasiet där jag går finns det inga kamratstödjare i klasserna, vilket jag vill få ändring på. Jag vill kunna sprida positiv energi på min nya skola också, och upplysa folk om hur man förbättrar stämningen och lär sig lite mer om empati. Mina tre år som kamratstödjare i högstadiet har lärt mig mycket om hur man kan uppfattas, hur kränkningar kan förebyggas och hur andra mår. Kuratorn och skolsköterskan skrev på kortet: "Erica, du är en av de elever som betytt otroligt mycket för stämningen på hela skolan. Din inbjudande utstrålning, din charm och ditt goda hjärta gör att det finns många som mår bra nära dig. Det är dina fina betyg till trots din största tillgång." Jag har sparat det kortet, för att de orden gläder mig, varje gång jag läser dem.

     När jag vid ett senare tillfälle hälsade på dem på skolan, blev de överlyckliga över att se mig. Jag har nog aldrig fått en lika stor kram som jag fick då. Skolsköterska berättade att hon saknat min positiva energi och lättsamma öppenhet och att hon behövde någon som mig på skolan igen.

I åttan praktiserade jag på ett bageri/restaurang. Efter den praktiken fick jag ett jobb där. De tyckte att jag var ansvarsfull och tog egna initiativ vilket var perfekt för det jobbet. Jag har nu jobbat där i två år och jag jobbar på helger och på sommarlovet. Jag trivs med mina arbetskamrater och jag gillar att ta hand om kunderna och hjälpa dem så mycket som möjligt. Det är mycket roligare att lämna ett intryck på gästerna och vara trevlig, än att vara bitter och ohjälpsam.

Mina ambitioner är det som kommer att ta mig långt här i livet. Det är i alla fall vad många andra tycker. Jag vet däremot inte vad jag vill göra. Jag är rädd att min ambitiösa egenskap kommer att försvinna och bli meningslös om jag inte använder den till någonting produktivt. Jag hoppas på att mitt år i USA kommer att upplysa mig om vad jag vill göra, i alla fall ge mig en idé. Om inte, ger det mig i alla fall mer tid att fundera ut vad jag vill syssla med i framtiden.

Jag bor i Vallentuna, norr om Stockholm tillsammans med min familj och jag har bott på samma ställe i hela mitt liv. Min familj består nu av min mamma Ann Sofie, mina storebröder Simon och Marcus och mig. Jag älskade min barndom och jag stod mina familjemedlemmar väldigt nära. Det tog dock inte lång tid innan vi började glida isär.

     För ett par år sedan ändrades allt. Min pappa blev sjuk och våra liv förändrades. Han var sjuk i nästan 3 år tills han en morgon i april förra året, dog. Såklart blev jag knäckt, men i och med att han varit sjuk så länge var jag lite förberedd på det. Under de åren som han var sjuk och efter hans bortgång växte familjens relationer och vi hittade tillbaka till varandra igen.

     Det tråkiga är att pappa alltid var på min sida, ända sedan då jag först bestämde mig för att åka iväg på ett High School Year. Hade han haft chansen att åka iväg när han var ung, hade han gjort det. Han sade att det är någonting som kommer att gynna mitt liv och få mig att växa som människa. Han var otroligt positiv till mitt beslut och han var redo skicka iväg mig och finansiera allt.

     Jag förlorade min pappa som var mitt största fan och vår huvudinkomstkälla, men jag är fortfarande lika beslutsam om att åka iväg, om inte mer. Jag måste följa pappas motto. "Man ångrar mer det man inte gjorde, än det man har gjort".

Varma hälsningar

Erica Pellfolk

Ge mig lite feedback.
Hjälp mig! NU Tack! :)