Det är 1 månad kvar!

1 månad!

Jag har föreställt mig den här dagen, men inte ens igår tyckte jag det var något speciellt med det.

Men nu! 1 månad är ingenting.
Jag har bara augusti kvar här i landet, sen är det USA baby!
Om 1 månad sitter jag på planet, eller har redan landat i New York.

Om 4 veckor har jag haft min avskedsfest och börjat packa.

Medan jag säger allt det här, kan jag inte undgå att känna mig likgiltig till alltihopa. Det känns så avlägset. Jag vet inte om jag någonsin kommer börja stressa över flytten. Jag kanske låter stressad, men nej. Det är inte så farligt som man kan tro. Det händer inte mycket allt inom mig. Jag vet inte vad det är med mig.

Jag borde få mer panik.
Borde jag inte?