Ikväll hade jag några släktingar över på avskedsmiddag.
Det känns så overkligt att säga hejdå. När de går känns det inte som att det kommer att vara 9,5 månader innan vi ses igen. Det känns som att de ska komma förbi på onsdagkväll och säga hejdå eller att vi ska ha middag tillsammans senare vid jul o.s.v  Men det kommer ju inte att hända.
Min sysslings lilla dotter kommer ju hinna växa och börja prata och glömma bort mig! Hon är ju bara 16 månader så det är en kritisk tid. De gav mig iallafall en liten nyckelring med en jättefin bild på henne. Man blir glad bara av att se på den. Vi pratade dessutom om att ses via skype! Då kan jag få se henne och hon mig och hon kanske börjar prata! Mer än de ord hon säger nu.


Så söt! Den Ester som jag känner i ett nötskal.

Mina grannar (som alltid varit som familj) chockade även mig med att köpa det tjocka Thomas Sabo armbandet jag önskat mig. Jag tänkte att jag skulle önska mig det i julklapp, som de då får skicka över. Men jag fick det nu!
Sedan fick jag 30 dollar och ett fotoalbum som jag får fylla själv sedan.
På min avskedsfest i fredags fick jag även en (välbehövd!) adapter och en gullig fotoram som man kopplar in som en nattlampa. Vet inte än om jag kommer att ta med mig den, men den var hur söt som helst!